Igår var det dags för mitt efterlängtade besök hos reumatologen.
Jag behövde verkligen komma dit och känna att någon tar tag i min situation, att jag inte behöver dra detta själv längre. Att bli sedd.

Så blev det inte.

Min läkare var 50 minuter sen. Kom springandes, pratade i ett enormt snabbt tempo, blandade meningar, öppnade dörren som knackade, svarade i jourtelefonen 3 gånger. Hasplade ur sig att vi ses igen om 4 månade och att jag får besked i nästa vecka om vilka mediciner jag ska få, antagligen Metrotrexat, ett cytostatika.

På ett ögonblick var jag ute ur rummet igen, med ännu fler frågor. Och cellgifter? Bara sådär? Med den korta undersökningen? Ses om 4 månader igen? Vad ska jag göra tills dess då? Får/bör jag träna? Är den typen av medicin verkligen rätt för min diagnos, den rapoort jag läst säger att den inte visat sig ha någon verkan för just detta?

Jag  kan inte acceptera detta. jag kan inte sitta i detta vakumet i 4 månader till. Jag accepterar inte att sättas på en medicin av det slaget utan ett ordentligt samtal kring vad det innebär. Och fram tills den verkar om 2-3 månader om den verkar, vad gör jag då? Kör på med den här mängden smärta och sömnbrist?

Hur länge förväntas jag hålla ihop? 

För just nu känns det som jag inte alls håller ihop, hon tog den sista musten ur mig.

Nu ska jag bara orka kräva ett nytt besök, eller en telefontid, orka berätta för vården en gång till att detta inte är ok.