Hur mycket delar man med sig av till sin partner?
Berättar man att det gör ont i axeln när jag smeker honom?
Att höften värker när vi skedar?
Att nacken och bröstryggen smärtar när han kramar mig?
Att våra promenader får mina hälsenor att värka?

Att sex ger mig en kniskarp smärta i ländryggen?

Orkar någon leva med en sådan?

Eller räcker det att han ser min stela gång, hör mig skrika till av smärta på natten och ser mitt trötta smärthärjade ansikte på kvällen?

Idag är en tung dag.
Ryggen värker, den där molande, tuggande, tröttande värken långt där nere i ryggen och bäckenet.
Ögonen är grusiga efter en natt med ständigt uppvaknande, varje vändning i sängen genererar en knivskarp smärta. Jag vaknar av mitt eget smärtskrik.

Jag funderar på om jag ska orka ringa reumatologen för att fråga om de fått min remiss, igen. Men jag orkar inte. Jag orkar inte känna mig jobbigt en gång till. Jag orkar inte höra ett nej en gång till. Jag har ringt de samtalen allt för många gånger de sista 20 åren.
Kanske orkar jag imorgon.

Jag undrar om jag orkar gå till jobbet imorgon också eller om det är då jag till slut tar helt slut.
Jag sitter här idag, slutkörd, smärttrött och påverkad av smärtstillande som inte ger nog.

Drömmer om att få sova men vet att det inte blir så inatt heller.

Det började när jag var ca 12 år, runt 1990, en konstig värk som kom och gick i knäna.
Växtvärk sa någon läkare.
Vätska sa någon annan.
Brosk sa en tredje.

Ingen gjorde annat än att be mig böja knäna och känna lite i några minuter.

Någon gav mig limininet.
Någon gav mig stödstrumpa.
Någon sa att jag skulle vara med på gymnastiken som vanligt.
Någon sa att jag skulle undvika att springa och hoppa.

En av alla gav mig kryckor att använda för att avlasta knäet som gjorde ont för dagen. Det var sällan samma knä 2 dagar i rad. Det är svårt för andra att förstå och tro på det där, kommentarerna var många.

I mitten stod jag och kände mig dum.