Igår var det dags för mitt efterlängtade besök hos reumatologen.
Jag behövde verkligen komma dit och känna att någon tar tag i min situation, att jag inte behöver dra detta själv längre. Att bli sedd.

Så blev det inte.

Min läkare var 50 minuter sen. Kom springandes, pratade i ett enormt snabbt tempo, blandade meningar, öppnade dörren som knackade, svarade i jourtelefonen 3 gånger. Hasplade ur sig att vi ses igen om 4 månade och att jag får besked i nästa vecka om vilka mediciner jag ska få, antagligen Metrotrexat, ett cytostatika.

På ett ögonblick var jag ute ur rummet igen, med ännu fler frågor. Och cellgifter? Bara sådär? Med den korta undersökningen? Ses om 4 månader igen? Vad ska jag göra tills dess då? Får/bör jag träna? Är den typen av medicin verkligen rätt för min diagnos, den rapoort jag läst säger att den inte visat sig ha någon verkan för just detta?

Jag  kan inte acceptera detta. jag kan inte sitta i detta vakumet i 4 månader till. Jag accepterar inte att sättas på en medicin av det slaget utan ett ordentligt samtal kring vad det innebär. Och fram tills den verkar om 2-3 månader om den verkar, vad gör jag då? Kör på med den här mängden smärta och sömnbrist?

Hur länge förväntas jag hålla ihop? 

För just nu känns det som jag inte alls håller ihop, hon tog den sista musten ur mig.

Nu ska jag bara orka kräva ett nytt besök, eller en telefontid, orka berätta för vården en gång till att detta inte är ok.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag mår inte bra idag. har en galen nivå av ångest som bygger upp höga torn i bröstkorgen. Jag var inte beredd på detta, det brukar inte hända mig. Har varit trött länge. Smärtan gör att jag inte sover, den tar min energi under dagarna. Jag som n...

Mitt besök på reumatologen var ju en ren katastrof, läkaren var 50 minuter sen, svarade i telefon flera gånger och öppnade dörren det knackade på. Jag han inte ställa en enda fråga och fick inte höra ett ord om hennes tankar och hur hon tänker behand...

Är bubblande kär och har mer energi än på länge efter helgens minipaus från vardagen tillsammans med mannen i mitt liv. Det är fantastiskt vilken effekt idyllsika omgivningar, långa samtal med kärleken och att skåla i gott vin med många glada männi...

Sitter som i ett vakum i väntan på att få komma till reumatologen på torsdag. Kramar ur de sista dropparna av energi för att få vardagen att gå runt. Hoppas att de ger mig något, någon form av hopp, har någon form av plan som kan ge mig ny energi...

  Hur mycket delar man med sig av till sin partner? Berättar man att det gör ont i axeln när jag smeker honom? Att höften värker när vi skedar? Att nacken och bröstryggen smärtar när han kramar mig? Att våra promenader får mina hälsenor att värka? ...