Jag mår inte bra idag.

har en galen nivå av ångest som bygger upp höga torn i bröstkorgen. Jag var inte beredd på detta, det brukar inte hända mig.

Har varit trött länge. Smärtan gör att jag inte sover, den tar min energi under dagarna. Jag som normalt brukar fortsätta framåt och göra det bästa av situation har glidit ner i det svarta hålet där allt handlar om smärtan. Jag noterar hur ont det gör när jag reser mig från halvliggande, hur fruktansvärt smärtsamt det är att vända sig i sängen. Drömmer om att gå ut och gå en lång runda men ger mig inte på att försöka.

Mitt i detta arbetar jag heltid, ibland ser jag hur hopplöst dumt det är.
Att jag borde gå till doktorn och säga "Nu går det inte längre"
Jag har inte varit beredd att göra det, det drar med sig en del, jag blir den där man inte ska lägga saker på på jobbet, den där alla ska fråga med medlidande hur jag mår.

Jag vill vara stark, vill må bra, vill leva ett helt normalt liv.

Idag börjar det dock sjunka in, jag kör slut på mig själv. Det fungerar inte att inte få sova, inte få pauser från smärtan och göra karriär. Mitt jobb är roligt men det är inte värt att braka ihop för.

I förra veckan tänkte jag att jag måste få sömntabletter så jag kan sova, får jag bara sova blir allt mycket bättre.

Idag när ångesten och utmattningen river i mig känner jag att det kanske behövs mer än. Men det tar emot, det är svårt att komma över känslan av att ge upp, kasta in handduken.

Antar att det är därför så många "går in i väggen" Man fortsätter köra till det inte går, till bensinen verkligen tar slut.

Kanske är att vara stark att säga "Hit men inte längre" Att ta steget och erkänna att jag måste få en paus.