Sitter som i ett vakum i väntan på att få komma till reumatologen på torsdag.

Kramar ur de sista dropparna av energi för att få vardagen att gå runt.

Hoppas att de ger mig något, någon form av hopp, har någon form av plan som kan ge mig ny energi.

Fasar över att träffa en till trött, avdomnad läkare.

Det är en frustrerarande upplevelse det där med att träffa en läkare som inte är i rummet riktigt, en som inte ser mig. En som vet att han har 7 minuter kvar till nästa patient. Som förelsår ett blodprov och skickar vidare mig.

Till ny väntan, ny trötthet och ny frustration.