Mitt besök på reumatologen var ju en ren katastrof, läkaren var 50 minuter sen, svarade i telefon flera gånger och öppnade dörren det knackade på. Jag han inte ställa en enda fråga och fick inte höra ett ord om hennes tankar och hur hon tänker behandla mig. Inte annat att hon som hastigast slängde ur sig att hon nog vill sätta mig på Metotrexat, ett cytostatika. Bara sådär, ingen dialog. Bara "vi ses om 4 måande rigen" 
För mig är det ett ganska stort steg, jag vill åtminstonde ha en chans att fråga vad det kan innebära, och prata om alternativ. TNF hämmare tex. Vad är för- och nackdelar med de olika typerna av behandling? 
För mig är kunskap detsamma som trygghetskänsla.

Känner mig spänd inför samtalet, när hon nu ringer, "efter 13", när är det? Ringer hon igen om någon annan råkar ringa mig just när hon provar? Framförallt, tar hon sig tiden att prata med mig denna gånger eller är hon redan på väg mot nästa sak mentalt denna gången också?

Det skulle betyda så ofantligt mycket att få hjälp, att bli helt bra är inte ett realistiskt mål men jag skulle gärna nå dit där höfterna inte gjorde ont när jag gick, där fotleden inte bultade dygnet runt och framförallt där då det inte konstant känns som jag har en kniv inkörd i sacroiliacalederna.

En natt med bra sömn och en dag då jag känner mig utvilad skulle vara himmelriket.